Genom Camillas ögon

Igår var det tre veckor sen som jag körde ner…

Helgen som gick så var det den första midsommaren som jag verkligen såg framemot att fira med familjen och diverse annan släkt. Detta året gjorde vi också det på riktigt. Vi klädde midsommarstången tillsammans och efter sill och potatisen tog jag fram gitarren och det dansades och sjöng runt den. Det blev tipsrunda, lekar och dessutom vann solen över regnet. Såklart blev det jordgubbar efter grillat och kortspel på kvällen. Rysligt trevligt var det.

Har fortfarande inte packat upp riktigt alla kläderna ännu för jag passar på att rensa samtidigt och det tar lite tid. Det har hitintills resulterat i tre ”Ååh va snygga byxor men det finns ingen möjlighet att jag kommer i dom igen” och tre ”Nämen varför använder jag inte dom här” och ett par ”Hhmm, de här måste fixas till annars skänker jag dom” och detta är otroligt bra för att vara mej. Haft köpstopp sedan väldigt länge för att jag helt enkelt inte får plats med mer kläder och det är så att jag skäms. Om jag ska köpa något har jag regeln att något först måste bort. I sommar blir det att sälja på loppis. Bli av med, inte bara kläder, utan annat som jag inte använder längre. Sälja, skänka och slänga. Skulle jag nu flytta någonstans så kan jag inte släpa runt med så mycket saker som jag har. Lika bra att förbereda. Stod och sålde på loppis förra året och det var riktigt roligt. Tanken var att inte komma hem med mer än vad jag gjorde av med och det lyckades jag med, trots att jag gjorde några fynd. Ja, jag är en samlare. ”Det kan vara bra att ha” och ”Man kan kanske göra om det till något” är mina tankar. Dessutom alla minnen man sparat. Får öva mej på att rensa helt enkelt.

Det tog ungefär en vecka innan jag inte blev förvirrad längre när jag vaknar till i ”fel” säng. Karusellen i hjärnan har saktat ner men jag trivs inte riktigt på jobbet. Hoppas på att det är behovet av semester som påverkar hos både pedagoger och barn. I ett halvår så har jag egentligen inte haft så mycket att göra efter dagens arbete, förutom när jag förtvivlat försökte komma ifatt med pluggandet (men misslyckades). Åtskilliga timmar har spenderats framför datorn och serien Supernatural som jag blev helt fast i och det kändes som att det inte gjorde så mycket. Nu har jag helt plötsligt 1000 saker jag borde göra, helst igår, och jag vet knappt vart jag ska börja.

Det är fortfarande väldigt ensamt att vara själv. Saknar att reta mej på att inte saker görs på ”mitt sätt”. Att väckas av någon som går och lägger sej och att smyga upp för att inte väcka på morgonen. Trevligt att då och då äta mat, kolla på film och vakna upp tillsammans med någon. Att hoppas på att någon är hemma när man kommer hem från jobbet. Att få höra hur någons dag har varit och få berätta om min. Att städa är definitivt roligare när man gör det för fler än min egen skull. Men snart kommer det en god vän hit och det ska bli trevligt. Har saknat henne i massor.

Få se nu… Veckan som gått har sett ut ungefär såhär. I torsdags packades bilen (fick plats med allt) och färden neråt började. Resan gick smärtfritt till Arlanda där det blev ett tårfyllt farväl till vännen och sen fortsatte jag själv. Jag möttes snart av en bilkö strax efter Uppsala som varade i 1,5 timme genom hela Stockholm. När det precis började skymma så kom såklart ösregnet och efter det förföljdes jag av dimma. Tillslut kom jag fram efter att ha sträckkört hela vägen med endast en kisse å tanka paus. Fyra änglar mötte mej och hjälpte mej upp med alla saker och landade sedan helt slut i sängen.

Dagen efter irrade jag runt som en yr höna och letade efter saker som kunnat tänka sej behövas när jag och en kompis for till Sweden rock. Vi skulle egentligen bara stanna där till på lördagen men jag kände att jag mådde oförskämt bra, trots att det var dagen efter, och det är ju bara Sweden rock en gång om året så vi stannade en natt till. På söndagen kom dock bakfyllan för båda dagarna.

Lagom nervös natten inför första dagen på nya jobbet så sov jag lika lite som jag gjort de andra två nätterna som spenderades i en buss med åtta andra. Med ett kaos både i min lägenhet och i min hjärna tog jag ett djupt andetag och gick till det nya jobbet. Det är en ganska stor förskola med fem avdelningar plus en uteförskola som har sin innebas där. Detta medförde en hel massa nya ansikten och namn som snurrade runt i huvudet.

I onsdags hade jag min dag då jag slutade tidigt och passade då på att fara och hälsa på förskolan jag arbetade på innan här. Mina barn var först lite avvaktande men efter en liten stund lossnade det och jag blev överöst med kramar och saker de ville prata om. Ååh vad jag har saknat dessa guldkorn och pedagogerna! Blev så känslosamt så att jag grät både en och två gånger. Grät för att jag hade saknat dom så mycket och var så glad över att se dom igen. Önska så att jag hade fått komma tillbaks dit. En mamma skrev till mej på Facebook att hennes dotters kommentar efter jag varit där var ”Bara Min Milla”. <3 Efter jag varit och köpt födelsedagpresenten till min ena syster så hittade jag faktiskt energin till att börja få ordning på min lägenhet.

Igår gick jag och en väldigt god vän en promenad, som vi gjorde då och då förr, och vi fick ventilera en del av våra tankar och uppdatera lite. Idag har jag tagit tag i lägenheten på allvar så nu behöver jag inte längre ta mej igenom en hinderbana när jag ska från ett ställe till ett annat.

Förretsen! Den 8e va det faktiskt 2 månader sen jag började hålla mej till att feströka och belöningen denna gången blev ett polarisationsfilter till kameran. Ser framemot att testa den i helgen. Ska träffa mina två syskon med familj hemma hos mamma i skogen och njuta. Längtar!

I övermorgon är de dags att packa bilen, förhoppningsvis så får jag plats med alla mina saker som jag har kvar här och sedan bär det av söderut igen. Mitt ex/min vän är så snäll så han håller mej sällskap till Arlanda och sen flyger han hem igen samma dag. Imorgon blir det en massa jobbiga hej dån på jobbet, har redan sagt hej då till goda vänner jag fått här och på torsdag bli det hej då till staden och vännen jag bott med i över ett halvår. Kommer blir väldigt jobbigt. Det är så otroligt blandade känslor. Längtar efter att komma hem till familjen, vännerna och min lägenhet men känner att jag egentligen inte är klar här. Jag hann inte göra allt jag ville, allt jag ville lära mej och jag vill uppleva mera. Älskar dessutom denna staden. Trots att det har funnits vissa nackdelar med att dela lägenhet med någon, man får ju inte alltid bestämma allt och när man bott eget så länge som jag så hade man inskaffat sej en hel del rutiner och tyckande när det gäller hur allt ska skötas, men det har ändå varit väldigt trevligt. Men nu blir det nya stigar i en känd skog. =)