Provdyket.
Jag beslutade mej för att, vart jag än skulle ta certet (utomland eller här i Sverige) så ville jag testa på hur det kändes innan. Så jag bokade en tid för ett provdyk och min kära moster och hennes ena barn hängde på. Mina tankar efter dyket…
Andas alltid! Håll aldrig andan!!
En helt ny upplevelse! Det var inte som jag trodde. Trodde inte att det skulle vara en sådan utmaning som det var. Mycket häftigare och samtidigt svårare och skrämmande. Denna fantastiska känsla och samtidigt bristen på kontroll.
Förnuft vs. Vilja:
”Camilla du kan inte göra såhär!”
”Jo det vill jag.”
”Nä! Det går inte att andas under vatten!”
”Jo men jag kan ju det.”
”Nä sluta nu!!”
”Men jag vill ju!!”
Ibland vann hjärnan för en stund och direkt kom en liten panikkänsla på grund av bristen på kontroll. Det var väldigt stor skillnad på att simma precis under ytan och att stå lodrät och sakta sjunka neråt. Det var då hjärnan skrek STOPP. Fick inte riktigt kläm på hur man tryckutjämnade och det känns fortfarande i öronen. Hade ingen balans under vattnet. Fötterna ville upp som två vinkorkar. När jag tillslut var vågrät så ville kroppen helt annat än det jag ville. Glömde bort då och då att jag inte skulle andas genom näsan utan munnen. Var dock tur att jag då alltid andades utåt. När jag koncentrerade mej på att kommunicera med instruktören så glömde jag bort att andas. Vill verkligen få bort spärren och känna att det faktiskt går. Trots att det gick en gång så las haspen på direkt när man kom upp till ytan och fick då köra tankefajten igen. En helt ny värld som jag så gärna vill lära mej att jag kan vara trygg i fast hjärnan och förnuftet skriker att det är farligt.
Det är sant det dom sa; Du kommer aldrig glömma första gången du andades under vattnet.
