Genom Camillas ögon

Jag är en som för många år sen fick börja räkna efter hur gammal jag var när folk frågade mej. Har känt att 25 är en bra ålder och där tänker jag stanna. En dag lekte barnen fröken på jobbet och en hette Camilla. Det andra barnet sa: Jag vill inte va en gammal fröken. Jag undrade: Tycker du att jag är en gammal fröken? Barnet svarade: Nä, du är ett gammalt barn. =) Det kan jag ta.

Men jag får nog erkänna att jag börjar bli gammal ändå. Har i säkert över ett halvår nu inte behövt visa legitimation på systemet som jag annars kunde leva på i flera dagar. När jag numera intar rusdryck så är det inte längre så att jag är lite trött dagen efter utan jag är helt slut i två dagar. När jag sedan ser en fjortis kör lastbil, taxi eller annat fordon får jag påminna mej om att denne kanske inte är så ung utan det är jag som är äldre. När föräldrarna på jobbet är yngre än mej och kroppen börjar få sina åldersskavanker. När karusellerna som jag åkte jämnt som barn, om och om igen, plötsligt verkar ha ökat farten. Skräckfilmer som jag älskade att kolla på i min ungdom skrämmer skiten ur mej och det uttjatade uttrycket ”Det var bättre förr” kommer allt oftare ur min mun.

Men när jag var ute i helgen med en väldigt god vän så ville hon lyssna på ett band som spelade på ett ställe där medelåldern nog låg på 50. Jag blev så glad när jag såg att man visst kan ha det lika roligt som nu när man är ute, trots att man blir äldre. Det dansades och flörtades för fullt. Det finns ju ändå vissa saker som jag kan ta med att bli några år äldre, typ 28 kanske, och det är erfarenheterna man fått. Lite klokare är jag allt. Även synen på livet har förändrats och det är tur det. Men jag har ändå den fasta tron på att man blir inte äldre än man gör dej.