Nu får det bära eller brista.
Nu har jag gjort det. Nu har jag sagt upp min fina, mysiga lägenhet. Den har varit som en sorts trygghet. En plats jag hade kunnat fly tillbaka till om det visade sej att jag inte gjort ett rätt val. En plats att landa på för att hitta kraften igen för att gå vidare. Men nu har jag 3 månader på mej att tömma lägenheten. Otroligt skrämmande och lite sorligt men ska man satsa så får jag göra det helhjärtat. Är här just nu, ligger i sängen och skriver. Den 1 oktober 2008 fick jag nyckeln hit och jag minns hur det kändes då. Första frukosten satt jag på golvet och hade en pall som bord. Hade bott hemifrån sen andra året i gymnasiet men detta var första gången som jag flyttade till något som var omöblerat. Jag visste precis hur jag ville ha det. Sökte efter de rätta möblerna och lägenheten växte sakta fram till den mysiga plats som jag har känt mej så hemma och trygg i länge. Men det som känns jobbigare att lämna är ändå alla de människor här som jag har nära.
