En sorgens dag..
Idag körde jag Snäckan på sin sista färd mot skroten med en stor klump i magen. Snäckan var min älskade bil, en Ford Fiesta 87a, som jag köpte för 14 år sen, 17 september 1999, för 7200 kr och när hon kom in i mitt liv så gav hon mej otrolig frihet. Efter alla dessa år så blev hon mer som en familjemedlem än en bil. Hon har tagit mej på otroligt många äventyr och vi delar många minnen ihop. Hennes glamdagar var dock för länge sedan förbi. Kylaren läckte ibland och varkens spolaren eller vindrutetorkaren fungerade nå vidare. En lampa var sönder på instrumentbrädan så när det var mörkt så såg man bara halva hastighetsmätaren och temperaturmätaren fungerade inte riktigt. Det va glapp i stereon så man fick banka till den på sidan några gånger innan det lät som det skulle i båda högtalarna och man fick aldrig in några radiokanaler. När det regnade så läckte det in vatten på golvet där bak och kom man, vilket inte hände så ofta, upp i ca 115 km/tim så började främst ratten och växelspaken att skaka och hon sackade dessutom i uppförsbackarna. En list på förardörren vid fönstret envisades med att lossna nästan varje gång man stängde dörren så jag va tvungen veva ner rutan och peta upp den igen för att inte tappa den och passagerardörren gick inte att öppna inifrån. Bagageluckan kunde jag inte öppna alls så det blev ett litet projekt om man skulle få tag i reservdäcket som visserligen va helt kasst. När man skulle komma bak i baksätet så kunde man inte fälla stolsryggen på vanligt sätt utan man fick försöka nå båda spärrarna med händerna och trycka på dom samtidigt eftersom vajern hade lossnat, detta på båda sätena. På vintern fick man skrapa rutorna lika mycket på insidan som på utsidan och för att inte tala om all rost. 
Men hon va otroligt billig att laga och hon innehöll allt man kan tänkas behöva. Förutom sådant som bruka finnas i en bil som en bensindunk, startkablar, kartbok, ficklampa med mera så kunde man även finna ett kubb och många andra spel om man fick tråkigt på sina äventyr. Även bland annat pennor och block, en hängmatta, solstol, försvarets nödproviant, toapapper, salt och peppar från en hamburgerkedja och extra solglasögon för medresenärer som eventuellt hade glömt sina. Stereon va av kassettmodell men hade en kassettbands adapter så jag kunde lyssna både på cd-skivor genom en cd-freestyle och på mp3 spelaren. Och såklart fanns många minnessaker från människor och händelser från olika perioder av vårt liv tillsammans.
Som sagt, hon låg mej väldigt varmt om hjärtat och jag kommer sakna henne otroligt mycket. Hon va min absolut käraste ägodel och det låter kanske helt sjukt men idag känns d som om jag har förlorat en trogen vän. Det va länge sen som jag grät så mycket.
Snäckan en vacker maj dag 2012.
Kommentarer
Om
En liten inblick om vem jag är: Jag heter Camilla och på körkortet står det att jag har passerat 30 men känner mej som 25 och vägrar att bli äldre. Älskar mitt jobb som förskollärare och måndagsångest är något som jag aldrig får. Tycker om att fotografera på min lediga tid, träna är något som går i perioder, musik hade jag inte klarat mej utan och resa vill jag göra mycket mera. Moder natur är det viktigaste vi har så försöker vara rädd om henne så mycket jag kan. Jag är demivegetarian på grund av att jag inte vill riskera att sponsra dålig djurhållning. ”Ärlighet varar längst” och ”Nederlagen är alltid tillfälliga” är några av alla kloka ord som jag bär med mej. Jag är dessutom övertygad om att jag varit hippie i mitt förra liv.